Frida

Jag känner mig helt tom, samtidigt som huvudet är helt fullt i en massa konstiga tankar. Tror att jag håller på att bli helt depp eller kanske knäpp.

Dagens händelser har varit så konstiga..
Steg upp och promenerade till skolan, där jag fick veta provresultat WOHO!!!
Ser lovande ut! Sedan engelska, ser färdigt på filmen, ( Girl, Interuped. Otroligt bra)
Lunchar, sedan kommer jag hem och då glider hela mitt liv ur mina händer.

Mitt hjärta skrumpnade ihop till en lliten hård klump, min passion försvann. Kändes inte kul igen.
Blev jätte sur och ledsen när folk säger att jag inte kan, när jag vet att jag kan. Förut njöt jag hela tiden, jag var jämt i stallet, pysslade och ryktade hästar, höll jämt ett extra öga på min sköthäst Upperbay. Helt plötsligt kändes det inte som om jag utvecklades längre.. Nu är allt så annorlunda, han är inte lika, jag är inte... som jag var i morse, supertaggad för lördag, sedan så försvann marken under mig.

Luciaövningen blev så gott som försörd. Var bara helt förstörd. kunde helt enkelt inte vara glad...

Jag började rida Upperbay när jag flyttade hit och innan jag började rida lektion, han var så fin och jag ville bara ha honom, det gick bara bättre och bättre för varje gång jag red honom, förutom i torsdags, då var han så bråkig..

Nu har allt min ridkunskap bara ridit ur händerna på mig.  Sätter jag mig upp nu så lovar jag att allt kommer att gå åt H-vete... Jag kommer inte att sitta rätt eller kunna fatta tyglarna som man ska!

Allt har bara gått fel, tappade gnistan i dag nånstans... Poff! Borta.. " När du är ett med hästen, då kan du rida"

All känsla, passionen! Allt! BARA BORTA! Alla placerar mig bara i ett fack som det står nybörjare på, men jag vet att jag kan! Jag har gjort det flera gånger varje vecka!

Känner inget annat än ångest när jag tänker på helgens kurs och nästa lektion, kursen.
Jag sa tidigare idag att jag skulle fara dit iaf, och då väller det in en väg med känslor och trycker ner mitt självförtroende till botten..

Jag saknar känslan av att galoppera fram mot hindret, sväva över och sedan landa det känns så långt borta.
Kommer inte ihåg när jag varit glad efter ett ridpass senast. Alla senaste gånger har jag kämpat med gråten i halsen och såfort jag kommer utan hörhåll har jag börjar grinat som en barnrumpa.

Varför? Önskar bara någon kunde hitta den och plocka upp den åt mig.

Önskar även att min gitarr skulle bli lagad så jag kunde spela bort det här..



Får klara mig med basen så länge.....

Som min ridlärare alltid säger, Skam den som ger sig..